Jag har missat en liten detalj under sisådär 8 års tid. Jag har haft roligt, och jag har uträttat massor! Det har verkligen hänt grejer, barnen har växt, huset har renoverats, och företag har byggts upp.

Men jag har visst glömt bort en liten detalj. Och om man inte tar sig tid för just den lilla detaljen så gör sig kroppen så småning om påmind om att just den lilla detaljen blivit bortglömd. Ja, nog har den försökt under åren att påminna mig. Ont i axeln, magont, svårt att varva ned, måste göra något hela tiden. Men jag är lite trög, har inte fattat åt varthän det banade. I juni tog det stopp. Då blev det för mycket, då blev jag ordentligt dålig med hög feber och magont som start, och en knasig trötthet som jag inte visste alls var den kom ifrån. Sen ägnade jag sommaren mycket åt att sova i solstolen. Men också andra aktiviteter, som inte innebar vila. Sen kom hösten, fullt ös igen, trodde jag var på banan. Sen blev det tvärnit. Kroppen sa stopp, nu räcker det. Du måste vila, nu! Orkade inte titta på tv, allt prat blev för mycket. Orkade inte kliva upp ur sängen. Trött. Orkar inte ta beslut. Ska vi äta det eller det. Spelar ingen roll. Inte ens hungrig! Vill inget göra. Lusten borta. Orken borta. 

Så en dag kommer den, energi! På igen, baka, leka, fixa, städa. 

Bakslag, kroppen meddelar igen, du måste ta det lugnt! Sakta i backarna!

 

Men det tar lite tid att lära om. Att ta lite i taget, och varva vila och aktivitet. 

Det jag lärt mig hittills är att lugna aktiviteter också ger otroligt mycket. När jag orkar, vilket inte är så ofta som jag skulle vilja att jag orkade så målar jag gärna. Idag för första dagen på många år en ridtur i skogen. Lugn skritt. Meditera är också oerhört spännande! Känner verkligen att det är en värld som jag missat under många år och jag har mycket att ta igen.