Så, då är det sista dagen på barnens jullov! Inte helt lätt att hela familjen är hemma, och jag egentligen mest behöver ensamhet. Imorgon är det skola för dem igen, och för mig blir det bra, att kunna ha några timmar hemma själv. I fredags var det sedan länge inplanerat Zumbamaraton, jag ville vara med, men visste att det kunde ha ett ganska högt pris. Men valde ändå att vara med. Jag hade provat tidigare i veckan ett kortare pass på 30 min, det gick bra, jag hade då gömt mig i ett hörn och var lätt deltagande..

Det var verkligen kul! Kul att se alla deltagarna igen. Och jag tycker själv att jag tog det lugnt. Vilket jag i efterhand förstått att det inte var, men jag körde ju inte alls så som jag brukade innan jag fick denna utmattning. Jag var med och dansade 11 låtar, och tog det lugnt i dem, tog inte ut rörelserna så mycket som jag brukar, och tog bort sånt som är jobbigt. Och sen, trött! Passet var på förmiddagen, fick sova två timmar direkt efter, sen  har jag legat större delen av helgen, sovit middag och vilat. Sérgio har fått fixa mat, och sådant. Kroppen darrar på ett skumt sätt. Det är så mysko det här! Barnen har varit hemma större delen av tiden, vilket inte är så lätt heller, det blir oroligt och stimmigt med rastlösa barn. Sérgio har jobbat vid datorn, när han inte lagat mat. Nu är det måndag, Sérgio tillbaka på jobb, och barnen leker på rummet, Antonios rum, Linneas är utrymt för omtapetsering. Ja, det har jag faktiskt gjort, hållt ångmaskinen mot väggen och dragit bort tapeten, det var rätt skönt och lugnt, ingen fysisk ansträngning. Men nu längtar jag mest efter tomt hus, så jag kan fortsätta med mina oljemålningar. Det är svårt att finna ro att måla när det är andra i huset. Alltså, jag är tacksam för att jag vaknat till och förstår att jag behöver balansera aktivitet och vila, men nu är jag ändå trött på att inte orka. Jag tycker Zumba är så sjukt roligt, jag vill Zumba!