Jag har jobbat på överväxel, och gör det fortfarande även om nu kroppen dragit i nödbroms.

 

Jag kan känna skillnaden, där jag varit och är, mot dit jag vill och behöver komma. Jag ser det som färger, försöker förklara;

 

Jag har korta andetag, fokus på prestation, att utföra det jag håller på med, just nu! Kroppen är spänd och väldigt fokuserad. Jag ser detta som blå färg  eller snarare blått ljus, ni vet sånt hemskt blått lysrörsljus som bara är obehagligt, högt upp i kroppen i huvudet, eller kanske ovanför. 

Här har jag rusat runt, hängt tvätten medan maten varit i stekpannan, bollat många bollar i luften samtidigt, utan att ha lugn och njuta av det som sker just nu. Bara fokus! Vara effektiv, uträtta allt som behöver uträttas. 

Hela min högra sida är spänd när jag är här, armen, fingrarna. ( Musarm, lustigt att musarm fanns även innan datorn var ett verktyg i vår vardag,  då hette det väl tennisarm, rätta mig om jag har fel? Kanske det istället borde heta stressarm?) Detta borde varit ett tidigt tecken, men jag fattade inte.. Det var många år sen jag sökte vård för detta fenomen. Och sen har det fortsatt. Men kanske jag inte heller varit mottaglig och mogen att förstå då.

Mina högra tår vinklas innåt. Kroppen är i krigsställning kanske, jag vet inte! Att rusa framåt, och försöka skydda med denna högra stida som blir flanken, och stålsättningen, försvaret till resten av kroppen. Framåt! 

 

Men nu har min kropp sagt stopp, detta går inte! Här kan vi inte vara! Det går för fort, för jobbigt. Du andas inte, njuter inte. Och dina familjemedlemmar tycker inte att du är rolig heller när det är så här. Dom orkar inte med dig, inte tempot heller. Så nu är det du som ligger still, och inväntar lugnet, en växel där det går att njuta och leva. 

 

Och, som jag väntat! Det är det svåraste jag gjort i hela mitt liv tror jag! Att bara ge efter och invänta lugnet, och friden. Ja, jag känner tacksamhet för att nödbromsen nu är dragen i. Jag känner också uppgivenhet ibland när jag inte orkar något alls, då kroppen sagt åt mig att nu banne mig ligger du still, och gör ingenting! Det är så svårt att acceptera, i alla fall de bättre dagarna. De tröttaste dagarna, då är det bara att kapitulera för tröttheten. Jag känner tacksamhet när jag märker de stunder av frid som jag också ser som mitt mål när jag lärt mig denna läxa tillräckligt bra. Det kommer att bli bra. Det kommer att bli bättre än innan. Jag kommer att kunna vara i balans, vara i mig själv, med mig själv.

 

Det lugnet och friden ser jag också som en färg, det är jordfärger, brunt, med orange i. Det känns tryggt, stabilt. Färgen är i min kropp, i hela min kropp. Andningen ligger i magen och jag känner mig rofylld, uppfylld och tillfreds. Värme, och kärlek. Jag märker att den sprider sig lätt till andra runtomkring mig. När jag känner detta så känner min omgivning detsamma.

Detta är mitt mål, att nå hit. Att vara här, verka här, och att även kunna uträtta, just här!

 

Jag övar på att vara här. Jag övar med meditation. Med att måla. Det är en otroligt skön terapiform där jag är här och nu. Jag övar smått att ta in det i vardagen. Med små steg. Men fällorna är många. Där jag faller tillbaka till ljusrörsljuset. Pigg stund, yes! Måste dammsuga, herregud vad skitigt det är! Ja, du fattar.. Det måste få ta lite tid, att komma hit. Tålamod och acceptans krävs.