Är det perfekta vackrare än det operfekta?
Ibland får alla måsten och borden för stort utrymme, så det kreativa läggs åt sidan. Vilket leder till att energin till måsten och borden är mindre. Men idag vill jag skriva lite om en tanke jag har funderat på, även om timmen är sen, och jag ska upp tidigt imorgon. För mig är skrivandet kreativt. Och jag älskar att rota kring funderingar som kommer upp.
Snöbollar, som jag fotade en tidig vinterdag när jag skjutsade barnen till skolan. Var bara tvungen att stanna bilen och se om jag kunde fånga den magnifikt vackra gyllene glittriga busken på bild.
Är det perfekta vackrare än det operfekta? Såg bild på FB på segkakor i en hög. ( Segkakor är för den oinsatte ett runt bröd, som bakas i Medelpad till jul. Supergott med julskinka och en god senap på). De var ojämna, gräddade med patina, och i mina ögon helt perfekta. Tänk er dessa i jämförelse med köpta typ Hönökakor där alla är precis exakt likadana. Vilka är vackrast? Jag väljer utan tvekan de handgjorda, att de är gjorda med kärlek och omsorg, ojämna, lite som att var och en är helt sin egen.
Lite så tänker jag också kring ett ansikte med makeup vs ett som är osminkat. Det sminkade är mer perfekt. Men är det faktiskt vackrare? Är en röd målad mun vackrare än en omålad? Är ett öga med mascara vackrare för att det har mascara?
Eller är det som vi lärt oss att det borde vara, genom samhället, reklam, media. Hur vi borde se ut? Ofta tycker jag att de färger vi har i oss själva liksom harmonierar bättre. Att den blå färgen på ögat kommer fram mer om det inte finns mascara runt som liksom tar över själva blickfånget när jag ser på personen. Tror det har mycket med vana att göra också, hur man själv är van att se sig själv, sminkad, eller osminkad. Eller är det hur vi vant oss i samhället hur vi ska se ut? Vad tycker du?
/ Sofie Broström