Häromdagen så fick jag ett infall och köpte ett pussel. Hällde ut alla 1000 bitar och kände att jag genast ångrade mig, fick smått panik av hur jag skulle få ihop det!

 

Samlade ihop mig och strukturerade upp. Just där och då, blev det så tydligt varför det kallas för livspussel. För det går ju inte att lösa allt på en gång även om jag verkligen tillhör kategorin utan tålamod, vill göra allt på en gång och helst samtidigt. Precis som livet. EN bit i taget. 

 

När alla bitar är uthällda i en oändlig röra på bordet, vända alla med rätsidan upp, försöka få tag i någon bit att börja bygga ihop. Inse att det blir bra. Inse att det blir bättre än innan. Det blir bra.

 

För ett år sedan var pusslet ett annat. Nu är det ett nytt pussel. Jag vet att det blir vackert. Tillit till att jag kan få ihop det även om det ser svårt ut, och oöverkomligt.

Happy new year, vad än detta år nu kommer att föra med sig. Så blir det gärna bra. Det vill gärna bli det. Den 21 januari häller jag ut ett nytt pussel, en bit i taget. Endast en bit i taget kan läggas.