Livspusslet

 
Häromdagen så fick jag ett infall och köpte ett pussel. Hällde ut alla 1000 bitar och kände att jag genast ångrade mig, fick smått panik av hur jag skulle få ihop det!
 
Samlade ihop mig och strukturerade upp. Just där och då, blev det så tydligt varför det kallas för livspussel. För det går ju inte att lösa allt på en gång även om jag verkligen tillhör kategorin utan tålamod, vill göra allt på en gång och helst samtidigt. Precis som livet. EN bit i taget. 
 
När alla bitar är uthällda i en oändlig röra på bordet, vända alla med rätsidan upp, försöka få tag i någon bit att börja bygga ihop. Inse att det blir bra. Inse att det blir bättre än innan. Det blir bra.
 
För ett år sedan var pusslet ett annat. Nu är det ett nytt pussel. Jag vet att det blir vackert. Tillit till att jag kan få ihop det även om det ser svårt ut, och oöverkomligt.
Happy new year, vad än detta år nu kommer att föra med sig. Så blir det gärna bra. Det vill gärna bli det. Den 21 januari häller jag ut ett nytt pussel, en bit i taget. Endast en bit i taget kan läggas. 
 
 

Är det perfekta vackrare än det operfekta?

Ibland får alla måsten och borden för stort utrymme, så det kreativa läggs åt sidan. Vilket leder till att energin till måsten och borden är mindre. Men idag vill jag skriva lite om en tanke jag har funderat på, även om timmen är sen, och jag ska upp tidigt imorgon. För mig är skrivandet kreativt. Och jag älskar att rota kring funderingar som kommer upp.
 
 Snöbollar, som jag fotade en tidig vinterdag när jag skjutsade barnen till skolan. Var bara tvungen att stanna bilen och se om jag kunde fånga den magnifikt vackra gyllene glittriga busken  på bild.
 
Är det perfekta vackrare än det operfekta? Såg bild på FB på segkakor i en hög. ( Segkakor är för den oinsatte ett runt bröd, som bakas i Medelpad till jul. Supergott med julskinka och en god senap på). De var ojämna, gräddade med patina, och i mina ögon helt perfekta. Tänk er dessa i jämförelse med köpta typ Hönökakor där alla är precis exakt likadana. Vilka är vackrast? Jag väljer utan tvekan de handgjorda, att de är gjorda med kärlek och omsorg, ojämna, lite som att var och en är helt sin egen.
 
Lite så tänker jag också kring ett ansikte med makeup vs ett som är osminkat. Det sminkade är mer perfekt. Men är det faktiskt vackrare? Är en röd målad mun vackrare än en omålad? Är ett öga med mascara vackrare för att det har mascara? 
Eller är det som vi lärt oss att det borde vara, genom samhället, reklam, media. Hur vi borde se ut? Ofta tycker jag att de färger vi har i oss själva liksom harmonierar bättre. Att den blå färgen på ögat kommer fram mer om det inte finns mascara runt som liksom tar över själva blickfånget när jag ser på personen. Tror det har mycket med vana att göra också, hur man själv är van att se sig själv, sminkad, eller osminkad. Eller är det hur vi vant oss i samhället hur vi ska se ut? Vad tycker du?
/ Sofie Broström

Är det svårare att acceptera sånt som vi inte är vana vid

Är i Portugal och håller på för fullt att plocka ur lägenheten. Hade dock planer på att också köra något Zumbapass också, brukar gå på gymmet här i Oeiras när jag är här. Det är så grymt kul, särskilt eftersom deltagarna är så blandad kompott jämfört med hemma, vilket gör att det blir så himla härligt och glatt. Hursomhelst så gick jag till gymmet och fick tyvärr inte komma in, eftersom gymmet bytt namn. Hela kedjan hade bytt namn. Och mitt klippkort var därmed ogiltigt. Det gick inte heller att köpa nytt kort utan de körde bara med månadskort på årsbasis. Så, ingen Zumba, på det gymmet iaf. Nu går det ju att söka sig vidare, kanske går det att Zumba någon annanstans, ( tex dansskolan jag var på sist, där jag tog Kizombaklass, som var så sjukt kul, trots att jag inte alls är van att dansa i par.. vet inte hur man beter sig typ :) ) men nej, det får bli en annan gång. Började fundera på min reaktion, jag tänkte på att det inte i Sverige skulle vara tillåtet att göra som dom gjorde här, bara ogiltigförklara mitt kort, som jag köpt och dom sålde då och sa att det räckte forever typ. Bara för att hela kedjan bytt namn. Ja kanske kunnat hända i Sverige också, men här i Portugal är det lättare att köra över folk på detta sätt anser jag. Jag kan ha fel. Men tillbaka till min reaktion. Undrar om det inte är så att det är svårare att acceptera sånt som vi inte är vana vid, jag tänker på saker i samhället som liksom inte passar in i den struktur som vi är vana vid. Ju mer jag tänker på just det, så ja, så är det. Och detta kanske inte är någon raketforskning direkt, men jag tycker det är kul att strukturera upp tankar och följa tråden, och hitta fler tecken på att den teorin stämmer. Jag har ju själv haft möjligheten och gjort valen, att vistas i många olika kulturer, och det är svårt, att acceptera det som inte stämmer in med min bild på hur det ska vara. Som när jag tappade hakan åt kamelen som låg på en vanlig släpvagn med ihopsurrade ben. Och de från Abu Dhabi förvånat undrade hur i hela friden vi brukade transportera våra kameler, om inte så! Eller när det stack upp gethuvud ur bakluckan på Lexusbilarna här och var där vid slutet av Ramadan. Ja, världen blir liksom så liten som man gör den till egentligen. Men ändå, när vi vidgar den så vill vi nog ändå att våran mall ska kunna appliceras och användas, var vi än hamnar. Och då tänker jag på alla som kommer till oss, i Sverige, hur det är för dom.