Livspusslet

 
Häromdagen så fick jag ett infall och köpte ett pussel. Hällde ut alla 1000 bitar och kände att jag genast ångrade mig, fick smått panik av hur jag skulle få ihop det!
 
Samlade ihop mig och strukturerade upp. Just där och då, blev det så tydligt varför det kallas för livspussel. För det går ju inte att lösa allt på en gång även om jag verkligen tillhör kategorin utan tålamod, vill göra allt på en gång och helst samtidigt. Precis som livet. EN bit i taget. 
 
När alla bitar är uthällda i en oändlig röra på bordet, vända alla med rätsidan upp, försöka få tag i någon bit att börja bygga ihop. Inse att det blir bra. Inse att det blir bättre än innan. Det blir bra.
 
För ett år sedan var pusslet ett annat. Nu är det ett nytt pussel. Jag vet att det blir vackert. Tillit till att jag kan få ihop det även om det ser svårt ut, och oöverkomligt.
Happy new year, vad än detta år nu kommer att föra med sig. Så blir det gärna bra. Det vill gärna bli det. Den 21 januari häller jag ut ett nytt pussel, en bit i taget. Endast en bit i taget kan läggas. 
 
 

Är det perfekta vackrare än det operfekta?

Ibland får alla måsten och borden för stort utrymme, så det kreativa läggs åt sidan. Vilket leder till att energin till måsten och borden är mindre. Men idag vill jag skriva lite om en tanke jag har funderat på, även om timmen är sen, och jag ska upp tidigt imorgon. För mig är skrivandet kreativt. Och jag älskar att rota kring funderingar som kommer upp.
 
 Snöbollar, som jag fotade en tidig vinterdag när jag skjutsade barnen till skolan. Var bara tvungen att stanna bilen och se om jag kunde fånga den magnifikt vackra gyllene glittriga busken  på bild.
 
Är det perfekta vackrare än det operfekta? Såg bild på FB på segkakor i en hög. ( Segkakor är för den oinsatte ett runt bröd, som bakas i Medelpad till jul. Supergott med julskinka och en god senap på). De var ojämna, gräddade med patina, och i mina ögon helt perfekta. Tänk er dessa i jämförelse med köpta typ Hönökakor där alla är precis exakt likadana. Vilka är vackrast? Jag väljer utan tvekan de handgjorda, att de är gjorda med kärlek och omsorg, ojämna, lite som att var och en är helt sin egen.
 
Lite så tänker jag också kring ett ansikte med makeup vs ett som är osminkat. Det sminkade är mer perfekt. Men är det faktiskt vackrare? Är en röd målad mun vackrare än en omålad? Är ett öga med mascara vackrare för att det har mascara? 
Eller är det som vi lärt oss att det borde vara, genom samhället, reklam, media. Hur vi borde se ut? Ofta tycker jag att de färger vi har i oss själva liksom harmonierar bättre. Att den blå färgen på ögat kommer fram mer om det inte finns mascara runt som liksom tar över själva blickfånget när jag ser på personen. Tror det har mycket med vana att göra också, hur man själv är van att se sig själv, sminkad, eller osminkad. Eller är det hur vi vant oss i samhället hur vi ska se ut? Vad tycker du?
/ Sofie Broström

Kan man börja läsa en bok mitt i?

 
Sitter och bläddrar i en vacker bok som heter Naturlära av Lars Lerin med hans fantastiskt vackra målningar, tillsammans med Antonio. Vi blir nyfikna på bilden med kråkan och Junior. Varför gosar han med en kråka? Börjar fundera. Kan man börja läsa en bok mitt i? I det kapitel som intresserar mig, det som fångat mitt intresse, just nu. Något säger att nej, det kan man inte, du måste börja från början. Men, boken har ju över 400 sidor! Nej det har jag inte lust med just nu! Men egentligen, att börja läsa mitt i, det gör vi ju hela tiden. När vi träffar någon människa så kommer vi ju in mitt i, vi börjar ju inte från början. Utan där, i det skrattet. I det samtalsämnet som passade oss båda just då, just i det som fångade oss båda just i det ögonblicket. Sen kan man väl bläddra lite hit och dit som man önskar i boken, i livet. I det som intresserar. Berätta det som jag vill berätta. Lyssna. Mötas.