Är det perfekta vackrare än det operfekta?

Ibland får alla måsten och borden för stort utrymme, så det kreativa läggs åt sidan. Vilket leder till att energin till måsten och borden är mindre. Men idag vill jag skriva lite om en tanke jag har funderat på, även om timmen är sen, och jag ska upp tidigt imorgon. För mig är skrivandet kreativt. Och jag älskar att rota kring funderingar som kommer upp.
 
 Snöbollar, som jag fotade en tidig vinterdag när jag skjutsade barnen till skolan. Var bara tvungen att stanna bilen och se om jag kunde fånga den magnifikt vackra gyllene glittriga busken  på bild.
 
Är det perfekta vackrare än det operfekta? Såg bild på FB på segkakor i en hög. ( Segkakor är för den oinsatte ett runt bröd, som bakas i Medelpad till jul. Supergott med julskinka och en god senap på). De var ojämna, gräddade med patina, och i mina ögon helt perfekta. Tänk er dessa i jämförelse med köpta typ Hönökakor där alla är precis exakt likadana. Vilka är vackrast? Jag väljer utan tvekan de handgjorda, att de är gjorda med kärlek och omsorg, ojämna, lite som att var och en är helt sin egen.
 
Lite så tänker jag också kring ett ansikte med makeup vs ett som är osminkat. Det sminkade är mer perfekt. Men är det faktiskt vackrare? Är en röd målad mun vackrare än en omålad? Är ett öga med mascara vackrare för att det har mascara? 
Eller är det som vi lärt oss att det borde vara, genom samhället, reklam, media. Hur vi borde se ut? Ofta tycker jag att de färger vi har i oss själva liksom harmonierar bättre. Att den blå färgen på ögat kommer fram mer om det inte finns mascara runt som liksom tar över själva blickfånget när jag ser på personen. Tror det har mycket med vana att göra också, hur man själv är van att se sig själv, sminkad, eller osminkad. Eller är det hur vi vant oss i samhället hur vi ska se ut? Vad tycker du?
/ Sofie Broström

Att ladda upp mig själv!

 
 
När man läser flera inlägg jag hitills postat så kanske man tänker att jag är superdeprimerad och tungsint. Men nej, så känner jag mig inte alls, för det mesta i alla fall. När jag skrivit de tunga inläggen så är det saker som tynger mig ja, och skriva är för mig en superduperbra metod att göra mig av med lite skrotlast.
 
 
Jag har väldans roligt jobb, och vill, jättemycket! Jag har jättemånga planer, och framtidsvisioner inom alla möjliga områden. 
 
  Jag börjar lära mig när jag måste lugna mig, bromsa. Och det ser jag som nyckeln till att hitta balans. Balans mellan aktivitet och vila/ lugna stunder. Tänka på att ta pauser. Ladda med skog, natur och frisk luft. Ladda med att måla, ladda med att mysa med barnen. 
 
Bilderna är från min promenad imorse vid dalälven när jag hade lämnat barnen på skolan. Det var så himla härlig morgon, ljust och fint. Många är gångerna jag kört över älven och tänkt att det vore fint att gå där, just nu. Men så har jag istället åkt hem, för att uträtta måsten. Idag var det bästa måstet att just promenera vid älven. Och jag tänker ta fler sådana stunder i akt. För vad är väl inte större måste egentligen än att ta vara på underbara stunder? 
 
 
 
 

Foton från självaste julafton

Tog mig en tur på julafton aldeles ensam för att koppla av en stund, och njuta av naturen och friden. Ja, det kan ju lätt bli lite väl hög ljudnivå för en känslig när 5 barn befinner sig i samma rum. Hittade en fridfull övergiven veranda undan spöregnet. Ute på lägden så fanns fem rådjur. Till en början var de på sin vakt, men sen slappande de av och lade sig ned faktiskt.
Det hängde en lykta där. Den var så vacker tycker jag! Jag önskade att jag hade olja och tändstickor till hands för att tända den, det hade varit mysigt när det var så grått och regnigt. Jag slöt ögonen och bara andades in lugnet en stund, eller möjligen två. Sen, när jag öppnade igen hade något magiskt hänt! Se bilden nedan.
 
 
 
 
 
Hela skogen blev sedan förvandlad till guld! 
 
 
 
Skatten ser ut ligga precis vid grannens bilsamling av 14 skrotbilar.. oväntat! Det är nog också första gången jag ser en regnbåge, eller faktiskt två på självaste julafton.