Jag är skyldig dig, du som jobbar på fabriken där i Bangladesh, som färgar tyget som ska bli min klänning längre fram.  Du som går där med vatten långt upp på låren, kemikalierna har gjort att håret frätts bort och du har hälsoproblem på grund av ditt riskfyllda jobb.  Jag är skyldig dig, att betala ett pris för mitt klädesplagg som gör att din tillvaro blir lika bra som min. Att du inte behöver arbeta i omänskliga förhållanden. Att du kan ge dina barn tillräckligt. Tillräckligt med mat. Att de kan gå i skolan och bli starka individer. Att du inte blir sjuk av ditt arbete. Kanske med den lilla uppoffringen från min sida, att jag kanske måste köpa en klänning istället för tre. Klarar  jag den utmaningen?

 

Jag är skyldig dig, du som ligger där i kåkstaden på en pappkartong med en tunn filt över dig, och huttrar över den råkalla natten. Du är rädd att någon ska komma och stjäla dina tomater som du odlar i krukan, den enda föda du har. Jag är skyldig dig att vara tacksam, tacksam för min varma säng, med en madrass som formar sig efter min kropp. Min varma säng som har dunkudde och silkeslena lakan. Jag är skyldig dig, att göra det jag kan för att dina barn ska kunna gå i skolan och slippa undan kåkstadens tragiska liv.

 

Jag är skyldig dig, du som bor i landet där man skjuter varandra. Jag är skyldig dig, att räcka ut min hand, säga välkommen till mitt land. Här har vi fred. Jag är skyldig dig att välkomna dig. För vad gjorde att just jag hade turen att födas här, och inte där med pistolmynningen mot mitt huvud och bomber som viner utanför knuten?

 

Jag är skyldig dig, du som jobbar på bananodlingen, som inte kan få barn. Du är steril på grund av alla kemikalier du fått i dig genom ditt jobb. Jag är skyldig dig att betala de extra kronorna för mina bananer så att du inte ska bli sjuk av ditt yrke.

 

Jag är också skyldig dig du som jobbar på fälten, i det land där du inte har råd och tillräckligt att äta för att vi, mitt folk lever i överflöd och vill ha många färska brödsorter att välja på, varje dag. Jag är skyldig dig att ta tillvara, att inte kasta brödet. Att du ska få tillbaka din mark, så du kan odla så din familj får bröd på bordet, tillräckligt för er. Att vi som bor här inte kan få tillräckligt att välja mellan. Jag är skyldig dig att begränsa min konsumtion.

 

Jag är skyldig dig, du flicka som blev bortgift när du var tretton med en man som kunde varit din far. Din familj behövde pengarna för att kunna köpa en brud till din bror. Eller kanske nya skor till din yngsta bror. Jag är skyldig dig att inse och lära ut till andra människor i världen att kärlek inte kan köpas för pengar. Jag är skyldig dig, att vara tacksam för den man jag har vid min sida som jag själv valt att leva med. Som han själv valt att leva med mig. Jag är skyldig dig att hjälpa dig så ditt land får bättre förståelse för de mänskliga rättigheterna. Att makt är något man ges och inget man tar.