Att gå upp i falsett, eller inte hitta kuggarna alls

Idag såg jag mig själv utifrån, eller det var inte mig själv jag såg faktiskt. Jag såg en annan person, som utövade sitt yrke, i falsett! Jag såg hur personen var stressad, försökte leta efter kontroll som egentligen inte var förlorad. Den kontroll som var förlorad var över henne själv, endast. Allt annat var helt lugnt sansat. Ändå så skedde jobbet i falsett, stresspåslaget var påtagligt. Jag blev enormt påverkad av den personens stress. Åtminstone påtagligt för mig, som åskådare, av mig själv. Eller faktiskt inte denna gång. Men det kunde lika gärna varit mig själv som jag såg. 

Jag har varit där själv. Och jag hamnar där, när jag upplever att jag inte har kontroll över situationen. Kroppen tror att den är jagad av bengaliska tigrar, bäst att springa! Eller, behöver den verkligen det? Jag hör mig själv öka, stegra i tonläge, prata fortare, inte lämna en paus, det känns lite som två kugghjul som måste hitta kuggarna, fast de är nedslitna så de bara slirar, kommer inte någon vart. Slir, slir.. slir! Öka energipåslaget ändå mer, Öka!! Öka ändå mer. Händer något?  

Ja, något händer. Min energi tar helt slut. Jag kommer att störta i soffan efteråt. Kanske gråta, för jag är helt slut!  Efter jag skrivit detta också, då jag verkligen går in i min upplevelse, för att finna de rätta orden att beskriva det obeskrivliga på. En känsla, det är ju inte så lätt att skriva. För det är ju vad det är, en känsla. Jag upplever att jag förlorat kontrollen. Men har jag verkligen det? Ibland behöver jag väcka mig själv, ibland blir jag väckt av någon annan.

–Hallå, så stressigt är det ju faktiskt inte säger den som väcker mig. Det är bara du som upplever att stress, fast egentligen, det finns inga bengaliska tigrar i närheten. Inte ens en liten mus. Och ändå reagerar kroppen som allt är utom kontroll.

Det var lärorikt att se, hur jag själv står där och piskar mig själv att öka. För, jag såg ju helt tydligt! Det var helt onödigt, och helt obefogat. Allt var under kontroll, hela tiden.

Nästa gång ska jag andas med magen, hitta lugnet i mig själv, och sen utöva arbetsuppgiften, i lugn takt utan stress.

Jag kommer att behöva bli påmind, av andra, och av mig själv. Jag tar tacksamt emot påminnelserna. Jag påminner mig också att jag måste ta mig tid att vila, även om jag gör arbete eller sysslor i lugn takt så behöver jag återhämta mig.

Tack för lektionen idag! Tack, till mig själv, att jag såg det denna gång. Och jag vek undan, valde en annan väg denna gång. Jag vill välja den rätta vägen framöver, och jag tror jag är på väg att hitta den.

Nu ska jag njuta av den slöja av oljefärgsdoft som finns i rummet, och koka mig en omgång Guldmjölk.

 Vår egna bengaliska tiger på mitt skrivbord. Hon tror att min 70-tals lampa med gammaldags glödlama i är ett kattsolarium! :) Hon har mycket att lära mig den katten, det som är väsentligt i livet är att äta, sova, äta igen. Möjligen leka lite om andan faller på. 

Liknande inlägg

Kommentera här: