Insomnia..

 

Igår kunde jag inte somna, igen. Det har varit så en del efter att jag drabbats av utmattningssymdromet. Dock så blir det mer och mer sällan som det infaller ju mer tiden går. Och det är ju ett bra tecken. Jag blir bättre! Men igår kände jag mig förnedrad och hade svårt att koppla av. Kränkt, det där modeordet som låter rätt fånigt egentligen och är kanske är lite överanvänt, jag vet inte. Men igår kände jag verkligen den känslan. Det berodde på tidigare händelser under dagen.

Jag hade ett läkarbesök, för att läkaren ska kunna bedöma om jag fortfarande är sjuk, och behöver vidare sjukskrivning. Inte en lätt uppgift för läkaren förstås, eftersom det inte går att mäta utmattningen med de former som används av sjukvården. Utan det är bara via det jag berättar som det ska bedömas hurvida jag är berättigad till vidare deltidssjukskrivning. Den här gången skulle också Försäkringskassans representant sitta med på läkarbesöket. Tack och lov att det inte ändå är gynekologiska problem jag har! ( Fast sådana kanske är mätbara, och kanske lättare att avgöra för en sjukskrivning.) Hursomhelst, så blir ett sånt läkarsamtal rätt ingående, och personligt, hela ens liv ska liksom nystas i, dras i trådar hurvida jag ska klara av att arbeta, eller ej. Hur ser det ut hemma, hur gamla är barnen, vad gör din man. När går du och lägger dig, hur tänker du för framtiden, ska du verkligen arbeta med det du arbetar med, kanske ska du tänka om. Personliga frågor som ska ältas runt och kräva svar.

Såklart är det inte lätt, att bedöma via samtal om jag är sjuk, eller ej. Är det bara så att hon är en människa med för många åtaganden, som bara behöver dra ned, så då är det inte ens en sjukdom kanske. Läkaren trodde inte på att man kan känna sig pigg ena veckan, och trött nästa. Då är det inte utmattningssymdrom. Men det kan jag säga, att det kan handla om timmar med snabba växlingar! Tex om jag ätit chokladkaka, det är som att bli hög! ( Ja nu har jag ju faktiskt aldrig varit hög i den rätta bemärkelsen. ) En eufori som sprider sig i kroppen, jag orkar! Och i och med att jag känner ork, och glädje mycket mer än vanligt så blir kroppen överlycklig och kör på som bara den! För att sedan krashlanda. I sängen, orkar inte mer. Det är ju så att ju mindre jag gör, ju mer orkar jag. Egentligen rätt lätt mattematik. Men läkaren hade svårt att tro att det handlade om utmattning när jag kände mer ork av att resa bort och bara ta hand om mig själv, inte hela familjens behov. Detta gjorde att jag känner mig kränkt. Nej jag ljuger inte, jag orkar mer om jag gör mindre av annat.

Låt säga att du har 10 energipoäng för denna dag. Om jag tar hand om barnen på morgonen, de behöver frukost, se över väskorna för dagen, och skjuts till skolan, detta är rätt jobbigt för mig i nuvarande situation. Då har jag förbrukat, låt säga 4 energipoäng. Sen jobbar jag. Då har jag förbrukat kanske 2 poäng till. Sen kanske jag mediterar och gör något som fyller på energidepån också, men för att göra liknelsen smidigare räknar jag bort det för denna dag. Om jag nu inte använder 4 poäng på morgonen för att ta hand om barnens behov, utan bara mitt eget, är det då inte logiskt att jag orkar lite mer av annat den dagen? 

 Nej, jag ljuger inte om att jag inte orkar, jag ljuger inte om att jag kl.15-17 är helt slut och behöver sova de dagar jag jobbat ett par timmar och tagit barnen till skolan. Jag är den förste att göra så mycket jag kan, och det är ju det som är själva problemet! Läkarna borde vara mer inställda på att göra så att jag blir frisk, ge mig råd hur jag ska hantera saken för att bli bättre. Istället har det liksom blivit att läkaren är någonslags mellanstation mellan mig och försäkringskassan, där jag får en känsla av att läkaren är rädd att göra fel, gentemot försäkringskassan. Bedöma att jag inte kan jobba, trots att jag kanske kan det, ändå mer. För det är ju det viktigaste, att jag jobbar så snart det bara går. Det tycker jag definitivt själv också, och pressar mig själv lite till, tänjer gränsen, lite mer. Men om läkaren faktiskt visste hur den här sjukdomen funkar, så skulle denne istället bromsa mig, om de kände mig på riktigt, och vet hur jag funkar. Eftersom jag är en driftig person, som älskar att hålla högt tempo, som har många bollar i luften. För att jag ska bli frisk, krävs det ju att jag lugnar mig, tar en sak i taget och varvar in vila mellan aktivitet, jobb, och ta hand om familj och hem. Istället så får jag en känsla att läkaren mest jobbar på försäkringskassans villkor, inte på mina, på mig som patient, som behöver bli frisk. Därför känner jag mig kränkt. 

När man övat in något i många herrans år, då har man sen försäkringskassans regler att förhålla sig till hur länge det får ta innan jag ska vara återställd och tillbaka på 100%. Och jag ska också själv veta, hur framtiden ser ut, hur lång tid jag behöver för att bli återställd. Det får inte ta mer än ett år, så vitt jag förstått. Hur i hela friden ska jag kunna svara på det! När jag först blev sjuk, i juni, inte hade jag den blekaste aning om ens vad det var för fel på mig. Jag har jobbat så snart jag bara orkat. Jag vet inte hur statistiken ser ut, jag har nästan bara min egen erfarenhet att gå efter. Men är det inte så att de flesta som får detta som kallas utmattningssymdrom är såkallade duktiga personer, som vill och jobbar för mycket?? Och då är det inte så att vi ligger på sofflocket i onödan. Utan bara då det verkligen behövs, när kroppen dragit i handbromsen och kräver vila, omedelbart!

En annan sak som jag tycker är lite märklig är att eftersom jag först var sjukskriven två veckor i juni, sen jobbade juli, augusti och september heltid, och sen blev sjukskriven igen i oktober, då räknas det från försäkringskassans system som att jag varit sjukskriven hela perioden i ett sträck. Trots att jag faktiskt jobbat i tre hela månader, heltid! Är inte det märkligt?

Men när jag låg där i gårkväll och inte kunde sova, så kändes det som jag liksom blottat mig så till den grad att det inte alls var bekvämt, det var inte bekvämt att titta i backspegeln att jag suttit på ett läkarbesök, med representant från försäkringskassan närvarande under hela besöket, för att avgöra, vad det är nu de ska avgöra. Om jag luras? Om jag är berättigad deltidssjukskrivning. Ska det vara så, att försäkringskassan ska närvara på läkarbesök? Är det rätt? Ska läkaren göra bedömningar så att det passar in i Försäkringskassans mallar. Jag personligen känner att något är fel! Läkarkåren borde väl ändå stå på patientens sida, om det nu finns något sådant. Att vara mån om att patienten tillfrisknar, inte att man passar in i mallarna för försäkringskassan. Läkaren ska väl ändå vara proffset i detta. Jag upplever att det är jag själv som ska vara det, veta hur jag planerar att vara sjuk framöver, och hur snabbt jag kan vara tillbaka på 100% jobb. 


Liknande inlägg

1 Anneli:

skriven

Åh va bra skrivet Sofie!! Och igenkänningsfaktorn är mycket hög!
Ja, det är de drivna, ofta överpresterande människorna som drabbas av utmattningssyndrom, och ja, vi borde bromsas istället för att hetsas till att gå tillbaka till jobbet! Tänk om de ändå kunde fatta detta nån gång!!!

Svar: Tack <3 Det känns som det råder en del okunskap, ja...
Sofie Broström

Kommentera här: