Jobbat på överväxel

Jag har jobbat på överväxel, och gör det fortfarande även om nu kroppen dragit i nödbroms.
 
Jag kan känna skillnaden, där jag varit och är, mot dit jag vill och behöver komma. Jag ser det som färger, försöker förklara;
 
Jag har korta andetag, fokus på prestation, att utföra det jag håller på med, just nu! Kroppen är spänd och väldigt fokuserad. Jag ser detta som blå färg  eller snarare blått ljus, ni vet sånt hemskt blått lysrörsljus som bara är obehagligt, högt upp i kroppen i huvudet, eller kanske ovanför. 
Här har jag rusat runt, hängt tvätten medan maten varit i stekpannan, bollat många bollar i luften samtidigt, utan att ha lugn och njuta av det som sker just nu. Bara fokus! Vara effektiv, uträtta allt som behöver uträttas. 
Hela min högra sida är spänd när jag är här, armen, fingrarna. ( Musarm, lustigt att musarm fanns även innan datorn var ett verktyg i vår vardag,  då hette det väl tennisarm, rätta mig om jag har fel? Kanske det istället borde heta stressarm?) Detta borde varit ett tidigt tecken, men jag fattade inte.. Det var många år sen jag sökte vård för detta fenomen. Och sen har det fortsatt. Men kanske jag inte heller varit mottaglig och mogen att förstå då.
Mina högra tår vinklas innåt. Kroppen är i krigsställning kanske, jag vet inte! Att rusa framåt, och försöka skydda med denna högra stida som blir flanken, och stålsättningen, försvaret till resten av kroppen. Framåt! 
 
Men nu har min kropp sagt stopp, detta går inte! Här kan vi inte vara! Det går för fort, för jobbigt. Du andas inte, njuter inte. Och dina familjemedlemmar tycker inte att du är rolig heller när det är så här. Dom orkar inte med dig, inte tempot heller. Så nu är det du som ligger still, och inväntar lugnet, en växel där det går att njuta och leva. 
 
Och, som jag väntat! Det är det svåraste jag gjort i hela mitt liv tror jag! Att bara ge efter och invänta lugnet, och friden. Ja, jag känner tacksamhet för att nödbromsen nu är dragen i. Jag känner också uppgivenhet ibland när jag inte orkar något alls, då kroppen sagt åt mig att nu banne mig ligger du still, och gör ingenting! Det är så svårt att acceptera, i alla fall de bättre dagarna. De tröttaste dagarna, då är det bara att kapitulera för tröttheten. Jag känner tacksamhet när jag märker de stunder av frid som jag också ser som mitt mål när jag lärt mig denna läxa tillräckligt bra. Det kommer att bli bra. Det kommer att bli bättre än innan. Jag kommer att kunna vara i balans, vara i mig själv, med mig själv.
 
Det lugnet och friden ser jag också som en färg, det är jordfärger, brunt, med orange i. Det känns tryggt, stabilt. Färgen är i min kropp, i hela min kropp. Andningen ligger i magen och jag känner mig rofylld, uppfylld och tillfreds. Värme, och kärlek. Jag märker att den sprider sig lätt till andra runtomkring mig. När jag känner detta så känner min omgivning detsamma.
Detta är mitt mål, att nå hit. Att vara här, verka här, och att även kunna uträtta, just här!
 
Jag övar på att vara här. Jag övar med meditation. Med att måla. Det är en otroligt skön terapiform där jag är här och nu. Jag övar smått att ta in det i vardagen. Med små steg. Men fällorna är många. Där jag faller tillbaka till ljusrörsljuset. Pigg stund, yes! Måste dammsuga, herregud vad skitigt det är! Ja, du fattar.. Det måste få ta lite tid, att komma hit. Tålamod och acceptans krävs.
 
Ungefär så här ser jag färgen av närvaro. Detta är en husvägg, i Portugal, i en bergsby.. Ett av mina favoritställen. Där kan jag verkligen tanka energi.
 
 
 

Liknande inlägg

1 Anneli:

skriven

Hej Sofie!
Visste inte att du bloggar (eller så kommer jag inte ihåg det... Minnet försvann i utbrändheten...)! Kul att hitta hit iallafall!
Vilket spännande sätt att iaktta sig själv som du gör!
Jag känner igen mig i det du skriver, men har aldrig satt färg på det. Knappt ens ord...
Vägen tillbaka är lång och med många fällor som du skriver! Jag tycker att det är svårt att inte "kämpa mig tillbaka", trots att jag vet att den vägen inte leder till läkning. "Vila mig i form" är vad jag försöker göra, men det är ack så svårt! Men det har blivit bättre, och ännu bättre ska det bli och ska jag må! Hoppas det även för dig!

Svar: Hej! Kul att du hittade hit :) Jag har bloggat för min uthyrning sporadiskt ( https://sofiesrenting.wordpress.com/) , men sen började jag med denna sen några månader som terapi, och sätta ord på det som kommer i bearbetningen. Ja, nog är det supersvårt att vila sig i form! Emot alla tidigare principer liksom.. men en lärdom, viktigare än någon! Skönt att du mår bättre, lycka till vidare! Jag tror säkert detta leder till något gott, och bättre än innan, i slutänden, för oss alla som hamnar här. Livet vill att vi ska lära oss denna läxa! Kram!
Sofie Broström

2 Lillje Hagerman:

skriven

Kära Sofie,
Vad fint du skriver. Orden går rakt in. Blir alldeles tårögd. Och vilka fina tavlor du målar. Det låter som du närmat/närmar dig acceptans. Jag har funderat den senaste tiden, på hur det skulle vara att bo i ett annat land. Portugal kanske? I ett land där det är ok att ta siesta. Det var en av dem saker jag tog med mig från resan till Setubal. All kärlek till Dig <3

Svar: Men tack! Jasså, åh det värmer! Det visste jag inte! Jag har varit lite tveksam att dela med mig av bloggen, det är lite skrämmande att lämna ut sig själv. Men samtidigt så är det fint att dela, både ens starka och svaga sidor. Och tack för kommentar om tavlorna också, fotona blir lite konstiga, men bra att det ser bra ut ändå. Ja, visst är det fint att bo i andra länder, det är något jag verkligen kan rekommendera! Portugal är fint, dock är siesta inte direkt vedertaget där, som i Spanien, även om lunchrasten är väldigt lång, och flexibel :). Och det är ju inte så att folk frågar om man är sjuk bara för man tar en siesta heller. Fördelarna annars är många, öppna människor, öppnar ens egna sinne också. Ut i världen bá! Kan vara skrämmande, men jag brukar säga att det är ju inte längre hem än det var bort. Svenska bakverk vet jag skulle gå hem i Portugal. Kanske öppna ett svenskt bageri/ café?
Kärlek tillbaka!! Kram!
Sofie Broström

3 Linda Abrahamsson:

skriven

Ta hand om dig Sofie! Släpp prestationen och bara njut. Vet hur lätt det är att ignorera alla tecken, men det är det inte värt.

Svar: Nej, sant Linda. Tänkte på dig också, med din arm, hoppas du är bättre. Tack, ska göra mitt allra bästa!
Sofie Broström

4 Anneli:

skriven

Tack!
Ja, så tänker jag också!
Skriva är verkligen bra terapi!!!
Kram!!

Svar: Ja, nog är det det!
Sofie Broström

Kommentera här: